Arkiv

Monthly Archives: december 2011

Jeg tænker på to typer af åndedræt for tiden:

Breathing in / Breathing out, den performance af Marina Abramovic og Ulay som jeg tidligere har postet her på bloggen og så Juliana Spahrs altops(l)ugende åndedræt i åbningsdigtet fra This connection of everyone with lungs. Her er slutningen af det digt:

(…)

How connected we are with everyone.

The space of everyone that has just been inside of everyone mixing inside of everyone with nitrogen and oxygen and water vapor and argon and carbon dioxide and suspended dust spores and bacteria mixing inside of everyone with sulfur and sulfuric acid and titanium and nickel and minute silicon particles from pulverized glass and concrete.

How lovely and how doomed this connection of everyone with lungs.

Jeg vil gerne have den bog, som jeg hele tiden prøver at gøre færdig, til at være en bevægelse imellem de to typer af åndedræt, fra Marinas til Julianas.

Reklamer

ROSE, OH REINER WIDERSPRUCH, LUST,
NIEMANDES SCHLAF ZU SEIN UNTER SOVIEL
LIDERN.

Jeg kan ikke lade være med at tænke på Newtons ene himmelkuppel-øjenlåg og så Rilkes mange rosenknop-øjenlåg.

Her i 3D:
http://www.360cities.net/image/grab-von-rilke

I samtalen mellem Marguerite Duras og Leslie Kaplan, som følger den svenske oversættelse af Kaplans L’Excès-l’usine 1982 (Överflödet-fabriken 2005), taler de to om at arbejde på fabrikken og efterfølgende at skrive om det:

(…)

M.D: Död

L.K: Död, ja absolut. Förmodat levande, och död. Vilket förstås i sin tur gör det till en lögnens plats: man säger at man lever där, fastän man i själva verket dör. Man måste kunna gå åt sidan, ja, verkligen ta ett steg åt sidan, för att kunna säga någonting.

M.D: För att se?

L.K: Nej, man ser, det tror jag man gör. Det var faktisk en sak som gjorde starkt intryck på mig, som var oerhört viktig för mig när jag skrev Överflödet-fabriken, och det var upptäckten av vissa böcker, för jag läste även under tiden som jag skrev, och via en bok av Blanchot började jag läsa Rilke som förvisso, och det skal Gud veta, inte har något med fabriken att göra. Man kallar Rilke för mannen utan ögonlock och han som inte kan vända sig ifrån någonting. Själv talar han om en plats, ett “Ingenstädes utan Inte”, utan negationer… Det är en Elegi, detta “Ingenstädes utan Inte”, när han talar om “öppenheten” i “seendet” och att se “öppenheten” och se, det tror jag att man kan, i fabriken kan man bara det, man kan se, se, se och på sätt och vis kan man inget annat än det.

En kenotaf (gravmæle for en afdød, hvis lig er gået tabt, eller hvis grav befinder sig et andet sted) som arkitekten Étienne-Louis Boullée tegnede til Isaac Newton i 1784. Bygningen blev aldrig opført. Sfæren var tænkt som 150 meter høj, og lyset i den skulle ændre sig med døgnets timer – om natten ville den oplyses indefra af en stor himmelsfæremodel som hang fra loftet, og om dagen ville huller i skallen lukke lys ind og skabe en ubevægelig stjernehimmel. Bygningen er dermed en forløber til et planetarium. Et monument for Newton skulle placeres på forhøjningen i bunden af sfæren.